Här skiljs våra vägar i livet, den väg vi tillsammans fick gå. Jag tog aldrig nånting för givet, min saknad känns smärtsam ändå. Du skänkte mig glädjen och skratten, i din värld fick jag komma in. Du var den lyssnande rösten i natten, du gav mig den tid som var din.

Du är för alltid en del utav mig, som polstjärnans ljus i natten..

Hittade en gammal svensk låt på youtube som jag brukade höra på när jag var yngre, Henrik Åberg's "Du är alltid en del utav mig". Det var ju ganska passande att jag hittade den nu.

Hade en väldigt jobbig dröm i natt. Drömde att du hade träffat en ny kille och du berättade det för mig, minns inte så mycket mer än just det, men jag har tänkt på det hela dagen idag. Du kommer ju träffa någon ny någon gång, förhoppningsvis så har jag hunnit komma över dig före det. Annars blir det tungt..

Så här fet känner man sig idag. Gymmet nu snart, god jul.

Det här känns jobbigt men.. jag har börjat tänka mer och mer på dig. Så fort jag är ensam och inte har något att göra så kommer tankarna. Jag vill inte ha det så. Jag vill ringa dig, men ändå inte för det var så nyligt vi talades vid (söndags om jag inte minns fel). Önskar att tankarna kunde sväva iväg på något annat som dom gjorde tidigare som t ex träningen.

Träningen går hyfsat men det finns ingen kärlek i det längre känns det som. Är som att jag bara går dit för att jag får ångest annars. Det känns som att allt står still i livet, inget förändras. Dagarna är likadana, jag ser inget ljus någonstans.

Något som är kul är väl iallafall att jag har plockat fram gitarren igen och försöker komponera lite egna låtar, vi får väl se om det blir något av det. Vem vet, kanske ni hör mig på radion någon dag med någon smörig kärlekslåt ;-)

"Jag ville sjunga om Kat(a)rin(a) till träklangsflöjter och alcymbal.."

Äntligen så hittade jag denna på internet. Någon slags artikel av Henry Rollins om träning. Väldigt motiverande läsning.

When I was young I had no sense of myself. All I was, was a product of all the fear and humiliation I suffered. Fear of my parents. The humiliation of teachers calling me "garbage can" and telling me I'd be mowing lawns for a living. And the very real terror of my fellow students. I was threatened and beaten up for the color of my skin and my size. I was skinny and clumsy, and when others would tease me I didn't run home crying, wondering why. I knew all too well. I was there to be antagonized. In sports I was laughed at. A spaz. I was pretty good at boxing but only because the rage that filled my every waking moment made me wild and unpredictable. I fought with some strange fury. The other boys thought I was crazy.

I hated myself all the time. As stupid at it seems now, I wanted to talk like them, dress like them, carry myself with the ease of knowing that I wasn't going to get pounded in the hallway between classes. Years passed and I learned to keep it all inside. I only talked to a few boys in my grade. Other losers. Some of them are to this day the greatest people I have ever known. Hang out with a guy who has had his head flushed down a toilet a few times, treat him with respect, and you'll find a faithful friend forever. But even with friends, school sucked. Teachers gave me hard time. I didn't think much of them either.

Then came Mr. Pepperman, my advisor. He was a powerfully built Vietnam veteran, and he was scary. No one ever talked out of turn in his class.Once one kid did and Mr. P. lifted him off the ground and pinned him to the blackboard. Mr. P. could see that I was in bad shape, and one Friday in October he asked me if I had ever worked out with weights. I told him no. He told me that I was going to take some of the money that I had saved and buy a hundred-pound set of weights at Sears. As I left his office, I started to think of things I would say to him on Monday when he asked about the weights that I was not going to buy. Still, it made me feel special. My father never really got that close to caring. On Saturday I bought the weights, but I couldn't even drag them to my mom's car. An attendant laughed at me as he put them on a dolly.

Monday came and I was called into Mr. P.'s office after school. He said that he was going to show me how to work out. He was going to put me on a program and start hitting me in the solar plexus in the hallway when I wasn't looking. When I could take the punch we would know that we were getting somewhere. At no time was I to look at myself in the mirror or tell anyone at school what I was doing. In the gym he showed me ten basic exercises. I paid more attention than I ever did in any of my classes. I didn't want to blow it. I went home that night and started right in.

Weeks passed, and every once in a while Mr. P. would give me a shot and drop me in the hallway, sending my books flying. The other students didn't know what to think. More weeks passed, and I was steadily adding new weights to the bar. I could sense the power inside my body growing. I could feel it.

Right before Christmas break I was walking to class, and from out of nowhere Mr. Pepperman appeared and gave me a shot in the chest. I laughed and kept going. He said I could look at myself now. I got home and ran to the bathroom and pulled off my shirt. I saw a body, not just the shell that housed my stomach and my heart. My biceps bulged. My chest had definition. I felt strong. It was the first time I can remember having a sense of myself. I had done something and no one could ever take it away. You couldn't say shit to me.

It took me years to fully appreciate the value of the lessons I have learned from the Iron. I used to think that it was my adversary, that I was trying to lift that which does not want to be lifted. I was wrong. When the Iron doesn't want to come off the mat, it's the kindest thing it can do for you. If it flew up and went through the ceiling, it wouldn't teach you anything. That's the way the Iron talks to you. It tells you that the material you work with is that which you will come to resemble. That which you work against will always work against you.

It wasn't until my late twenties that I learned that by working out I had given myself a great gift. I learned that nothing good comes without work and a certain amount of pain. When I finish a set that leaves me shaking, I know more about myself. When something gets bad, I know it can't be as bad as that workout.

I used to fight the pain, but recently this became clear to me: pain is not my enemy; it is my call to greatness. But when dealing with the Iron, one must be careful to interpret the pain correctly. Most injuries involving the Iron come from ego. I once spent a few weeks lifting weight that my body wasn't ready for and spent a few months not picking up anything heavier than a fork. Try to lift what you're not prepared to and the Iron will teach you a little lesson in restraint and self-control.

I have never met a truly strong person who didn't have self-respect. I think a lot of inwardly and outwardly directed contempt passes itself off as self-respect: the idea of raising yourself by stepping on someone's shoulders instead of doing it yourself. When I see guys working out for cosmetic reasons, I see vanity exposing them in the worst way, as cartoon characters, billboards for imbalance and insecurity. Strength reveals itself through character. It is the difference between bouncers who get off strong-arming people and Mr.Pepperman

Muscle mass does not always equal strength. Strength is kindness and sensitivity. Strength is understanding that your power is both physical and emotional. That it comes from the body and the mind. And the heart.

Yukio Mishima said that he could not entertain the idea of romance if he was not strong. Romance is such a strong and overwhelming passion, a weakened body cannot sustain it for long. I have some of my most romantic thoughts when I am with the Iron. Once I was in love with a woman. I thought about her the most when the pain from a workout was racing through my body.

Everything in me wanted her. So much so that sex was only a fraction of my total desire. It was the single most intense love I have ever felt, but she lived far away and I didn't see her very often. Working out was a healthy way of dealing with the loneliness. To this day, when I work out I usually listen to ballads.

I prefer to work out alone. It enables me to concentrate on the lessons that the Iron has for me. Learning about what you're made of is always time well spent, and I have found no better teacher. The Iron had taught me how to live. Life is capable of driving you out of your mind. The way it all comes down these days, it's some kind of miracle if you're not insane. People have become separated from their bodies. They are no longer whole.

I see them move from their offices to their cars and on to their suburban homes. They stress out constantly, they lose sleep, they eat badly. And they behave badly. Their egos run wild; they become motivated by that which will eventually give them a massive stroke. They need the Iron Mind.

Through the years, I have combined meditation, action, and the Iron into a single strength. I believe that when the body is strong, the mind thinks strong thoughts. Time spent away from the Iron makes my mind degenerate. I wallow in a thick depression. My body shuts down my mind.

The Iron is the best antidepressant I have ever found. There is no better way to fight weakness than with strength. Once the mind and body have been awakened to their true potential, it's impossible to turn back.

The Iron never lies to you. You can walk outside and listen to all kinds of talk, get told that you're a god or a total bastard. The Iron will always kick you the real deal. The Iron is the great reference point, the all-knowing perspective giver. Always there like a beacon in the pitch black. I have found the Iron to be my greatest friend. It never freaks out on me, never runs. Friends may come and go. But two hundred pounds is always two hundred pounds.

Då var helgen slut och hur kan man sammanfatta den? Hemsk men ändå mysig på samma gång. Har fått någon slags allergichock eller liknande i helgen så mitt ansikte och mina armar har blivit helt torra och röda. Jag kommer ju inte våga visa mig ute före det har försvunnit. Kliar så ini .. gör det också.

Livet flyter annars på som vanligt, jag saknar mitt plommon mer än någonsin men samtidigt försöker jag att släppa det. Talade med henne senast ikväll på telefon och allt lät ut att vara bra med henne. Tankarna kommer och går, minnen flyter förbi och vissa timmar känns oändligt långa. Vissa tillfällen kommer jag på mig själv hur ensam jag känner mig utan henne. Ingen att ge en kyss/kram till när man vaknar eller ska sova, ingen att säga "jag älskar dig" till. Visst, kompisar har man väl men..

det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

Lars winnerbäcks "hjärter dams sista sång"

Att jag på ett sätt känner att jag vill komma över dig och jag inte vill vara tillsammans med dig gör ju ändå inte att jag mår riktigt bra. Samtidigt så vill jag ju ändå vara tillsammans med dig. Olika funderingar dyker upp i huvudet i omgångar; Vad gör du, vem är du med, har du träffat någon ny? Saker som jag försöker att inte bry mig om. Saker som jag vill skita i fullständigt, men jag kan inte låta bli att fundera. Undrar om du tänker något på mig?

Tråkigt att man inte kan höra på kärleksfulla ballader längre utan att börja tänka på dig. Jag gillar all sorts musik men låtar om kärlek har oftast gått först och det är tråkigt att jag inte klarar av att höra på de längre.

Lars winnerbäcks låt "jag är hos dig igen" har alltid fått mig att tänka på dig, speciellt nu när det är vinter. Förra vintern när vi var ifrån varann en längre period så hörde jag på den dag ut och dag in, och nu kommer det nog alltid vara en låt som får mig att tänka på dig.

Nu blir det sängen så man orkar upp och träna imorgonbitti, ska nog försöka sätta på lite mer vikter i bänkpressen. God natt.

Det känns lite omoget av dig att bara gömma dig för mig, inte kunna träffas och prata om saker. Vi har ju ändå varit tillsammans så pass länge så vi borde kunna prata med varandra. Sen att verkligen kasta allt "du är inte en del av mitt liv längre" m.m rakt på mig känns ju inte bättre heller. Klart att du alltid kommer vara en del av mitt liv, men inte på samma sätt som tidigare men du kommer alltid finnas kvar i mig.

Efter många sömnlösa kvällar och alkohol som sömnmedel så råkades jag dricka mig kanon igår för att kunna sova så mitt i fyllan så kom jag till insikt. Varför ska jag behöva lida för att du inte vill vara med mig? Vill du inte ha mig så tänker inte jag lägga tårar och tid på det. Finns så mycket vettigare att göra än att bara gräva ner sig. Konstigt att något sånt kom fram i fyllan men det är väl då man kan bli djupare om man är själv i alla fall. Nu har åtminstone sorget övergått till någon slags irritation för att våran tid tillsammans bara blir bortkastat till ingenting och man får inte ens kontakt med dig.

Imorgon åker man hem till föräldrarna för att vila upp sig ett tag. Hoppas man kan hitta något gym, för det hjälper verkligen när man mår dåligt.

Jag försökte stå emot, men jag kunde inte. Jag stod på busshållplatsen inne i stan och försökte se efter om jag såg dig. Jag stod där en halvtimme i kylan, men jag såg dig inte. Lika bra var nog det kanske. Hade du sett mig så hade du väl blivit sur för att jag stod där. Jag saknar dig.. det är så tomt i mitt liv, något saknas.. du saknas! Jag vet inte vad jag ska göra. Hur gör man? Ger man upp kärleken om hon säger att hon inte är kär i mig längre? Något måste ju finnas där som kan väcka kärleken till liv igen? Ska jag bara låta henne vara och försöka glömma henne eller ska jag kämpa, göra så gott jag kan för att få lågan att tändas igen? Och sen, om det inte ger något, ska jag då bara acceptera det?

Jag vill verkligen inte bara släppa det. Det känns som att vi har varit tillsammans hela livet fast det bara är några år. Vi var helt olika när vi träffades men vi växte ihop, vi avslutade varandras meningar, vi tänkte likadant..

Ge mig styrka att orka fortsätta..

Allt känns ganska meningslöst just nu. Får ingen ro alls, kan inte tänka på något annat än min kärlek. Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att jag skulle få ha kvar dig? Vad gjorde jag eller vad gjorde jag inte som fick dig att tappa känslorna för mig? Jag frågade dig kvällen innan om du fortfarande älskar mig, du sa ja. Det var inte precis vad du sa morgonen efter.

Några fina år fick vi tillsammans i alla fall och du har förändrat hela mig, jag är inte alls den jag var innan vi träffades. Då mådde jag psykiskt dåligt och knapprade antidepp-piller. Jag slutade med det när jag träffade dig, du lyfte upp mig ur den bottenlösa gropen. Vi förlovade oss, flyttade ihop och vi tänkte på våran framtid. Vi skulle flytta söderut. Hur kunde det gå så fel..

Jag vet att vi haft det struligt ett tag precis innan vi flyttade till våran nya lägenhet i stan. Mycket småtjaffs och så där men inget som var något märkvärdigt tyckte jag. Sedan så blev det ju genast mycket bättre när vi väl hade flyttat in i lägenheten, man slapp all stress som vi fått vara med om i flytten med mera. Jag tyckte att vi hade det bra, men tydligen inte du.

Suck, ska gå och lägga mig i sängen igen. Ha det bra.